Vi finns bara någonstans mellan dröm och verklighet:

För det känns.
När du tar bussen hem till dig
och jag står kvar tills du inte längre syns
Precis som jag gjorde för ett år sen.
Och fast allt känns likadant, finns det inget som är detsamma.
Vi båda har älskat någon annan.

Gråtit och velat tillbaka
Slagits med väggar och slagits med oss själva.
Det är förvirrade att inte veta.
Att verkligen inte förstå att det är över.
För jag trodde jag visste, ja jag var nästan säker.
Men ett ord från dig, får mig att vilja lyssna på en hel historia.
Och en ton från gitarren, får mig att vilja sjunga rakt ut
En dans med dig, mitt på stan bland alla andra får mig att känna mig hemma.
Inte på grund av vad vi blev, utan pågrund av det vi hade.

För jag har aldrig låtit någon komma så nära.
Aldrig har jag låtit någon älska mig så pass stort.

Och aldrig har det varit så tufft att gå vidare

Det är jobbigt.
För jag släpper dig allt mer, samtidigt som jag allt oftare vill dra dig nära.
Allt jag vet, är att jag behöver dig
Som min vän, som min pelar och som en del av mig.
Allt annat är för trasigt för att orka älska igen.

Vi är för trasiga för att älska igen
Jag förstår det nu.